Ceres Moon

Min blogg har fått en ny start: Bloggen har flyttat!
https://ceresmoonlight.wordpress.com/

Hej på er!
Nu är det två veckor sedan som jag skrev någonting sist här.
Jag skrev om att jag skulle börja skolan igen (11 Jan) och det har gått bra än så länge.
Det är Svenska, engelska och matte som jag studerar, jag behöver betyg i dem tre
för att kunna utbilda mig till något, eller ens komma i närheten av gymnasiestudier sen.

Så vad händer nu?
Jag har bestämt mig för att flytta mitt pick och pack till en ny bloggportal.
Bättre, fräschare och simplare funktioner, nämligen Wordpress!

Hang on, hang on. En ny blogg?
Jepp! Bättre förstås och mycket snyggare.
Bara positivt. Gillar hur layouten är byggd och hur jag kan
ha hur många teman jag vill som inte ser konstiga ut. Dem ser moderna ut :)
Edit; Har ju förstås mina inlägg från den här bloggen, på den nya!

Inpackade smileysar, stilrent kommentarsfält, finare blogg-innehåll och..nu har jag en kalender också!!
Awesome :3

Så håll utkik där istället!

Skulle vilja berätta min historia om skolan...

Vid elvatiden ska jag vara i skolan (Vux) och vara med på utropet.

Vi kommer få information och sådant viktiga saker att veta o.s.v. Det är imorgon, Tisdag, som vi börjar på riktigt, och får våra scheman också. Shit vad nervös jag är.... kommer göra allt jag kan för att gå till skolan. Har aldrig haft det alls lätt med att komma iväg, det är faktiskt supersvårt och ångestframkallande ibland.

Ordet "skolan" för mig, bringar fram det mesta av obekväma känslor och sorg...

"Ska du till skolan idag?" - den mest hatade meningen.

"Ska du till skolan idag?" Är ett ord jag fortfarande känner mig obekväm vid.

För mig, vill jag bara gå självmant till skolan, utan att höra någon säga 'skola' till mig.

Jag blir bara irriterad och ledsen då, för det påminner mig om dem gamla dagarna

när jag hade det som allra jobbigast. Mina föräldrar puffar på mig för att jag ska gå upp.

"Jag vill inte till skolan, mår bara dåligt där" tänkte jag, och lade alltid täcket över huvudet.

När jag såg mina föräldrar bli arga, så gav jag med mig ibland och åkte till skolan.

"Häxa, slampa, ful, f*tta"

Det kommer alltid ligga kvar hos mig dem där jobbiga minnena. Kommer alltid ha dem hos mig.

Dem försvinner aldrig. "Jag har blivit mobbad." Jag hade aldrig den där bra känslan som alla andra hade.

"Ja! Nu ska jag till skolan och träffa mina vänner och ha det kul" Det var tvärtom för mig.

Hade inga vänner och blev alltid retad av någon. Det var 'okej' från klass 1-6, men när klasserna sedan splittrades och vi alla började i klass 7, det var då helvetet startade. Varje dag när jag var på skolan, blev jag kallad för "häxa, slampa, ful, f*tta" o.s.v. Det var där min låga självkänsla började också, hade hört förut att jag var ful och äcklig, men i sjuan blev allt bara värre hela tiden.

"Får jag gå förbi?" - Hade inte hjälpt

Väl framme vid skolan (klass 7) står det ett gäng, både tjejer och killar, utanför entrédörren

och röker. Jag säger inget, utan försöker komma förbi dem, men två killar ställer sig framför mig och blåser cigarettröken mitt i ansiktet på mig. Jag började må illa och kommer ihåg att medans jag höll på att falla ihop, hörde jag ljudet av att dem utanför stod och skrattade. Sen minns jag inget mer än att jag var hos sjuksyster. Vet inte hur lång tid det tog emellan, han ha varit 25 min. Mådde inte alls bra efter det, så fick åka hem.

"Blåmärken"

Om jag hade lyckats komma innanför byggnaden och nått till mitt skåp, blev jag inknuffad in mot det. Eller slagen i ryggen medans dem gick förbi. Det gjorde väldigt ont, och jag minns att jag gick in på toan och kollade min rygg. Jag fick alltid blåmärken, p.g.a min väldigt känsliga hud.

"Salivpaper"

När jag kommer in till klassrummet och sätter mig vid min bänk, ser jag en kille i min klass vända sig mot mig och kasta ihopknådade salivpaper. Ibland kastades dem förbi mig, men oftast så fick jag dem på mig. Han satt och skrattade jätte högt och pekade på mig hur roligt det var. Läraren harklade bara till och fortsatte lektionen. Den läraren lade alltid ett nonchalant öga till när jag blev retad. Han brydde sig inte.

"Förstörd teckning"

Kommer också ihåg att jag brukade rita Manga i mina anteckningsböcker, det var då jag fick ha min egen stund. Stunden att få 'komma bort från verkligheten'. När jag satt i korridoren på rasten och ritade Manga, tog en tjej som stod med några killar jämte sig, mitt block och frågade mig "vad fan är det här? haha"

Jag svarade tillbaka med tyst röst "Det är Manga. Japanskt tecknat." Tjejen bara stod och flinade mot mig och gav blocket iväg till en av killarna jämte. Så hör jag han säga "Manga? Låter så himla barnsligt haha, är du ett barn eller?" och så rev han sönder min bild och slängde iväg det mot en av korridorens bänkar..

Jag fick så ont i magen och gråt i halsen att jag tog mitt block och stängde in mig på toaletten.

Var nog där i över en timma. Ville bara vara IFRED.

"Jag ville känna mig cool, och inte som en mes"

Efter terminer av detta helvete, började jag bli 'invåtvänd'.

Jag färgade håret svart, hade på mig allt i svart och lyssnade på heavy metal.

Allt det där fick mig må bra, och jag tyckte för min egen del att jag var "cool" istället för en mes.

Men så var inte fallet för andra. Då jag hade svart hår istället för mörkblont, blev jag kallad häxa istället.

Jag började förstå att hårfärg, klädstil spelade ingen roll. Jag skulle bli mobbad hur jag än såg ut.

"Det var MIG, som blev mobbad. Inte min klädstil eller håret."

Det var MIG dem mobbade och retade. Fanns inget i hela världen jag kunde göra för att hindra det. Det var då jag började bli destruktiv mot mig själv. Började hata mig själv. Ville slå sönder spegelbilden som visade mitt ansikte. När jag hade gjort mina föräldrar arga eller ledsna, rev jag mig själv eller dunkade huvudet mot väggen som straff. Jag straffade mig själv jämt.

"Han tyckte synd om dig" - vände ryggen.

Dem enda gångerna jag fick vara ifred från allt, var när jag satt vid datorn.

Men det varade inte så länge. Någon från skolan hade hittat mig på Lunarstorm och skrev till mig.

"Johan från klass 8, han tyckte så synd om dig när dem stod och skrattade åt dig"

"Jag gick på det"

Jag blev lite tagen där, och kände mig glad att någon faktiskt brydde sig.

"Kom till korridoren efter lektionen, så är Johan där och väntar på dig. Han vill snacka med dig."

Jag gjorde som han sa (Johans kompis) och var nästan framme. Då stod samma gäng av killar som alltid brukade vara där, och den så kallade 'Johan' var också där och pekade på mig och skrattade:

"HERREGUD HAHAHA, ATT DU GICK PÅ DET! Jag bryr mig inte ett skit om dig, ville bara se om du faktiskt kom hit haha" Jag började gråta och sprang därifrån. Tog bort min Lunarstorm, gjorde en ny, men lade bara till min kusin Malin och några få internetvänner jag hade då. Kunde inte lita på någon från skolan. Ingen, inte ens lärare.

"Bevis hjälpte aldrig"

Allra värst var när elever från skolan försökte ta kontakt med mig på datorn och telefonen.

Då var det helt omöjligt för lärare att göra något åt det. Inte ens x-antal sidor utskrivna hjälpte.

"Min enda -vän-"

Sen så hade jag en person på den tiden, som jag då kallade för "min enda vän" men som faktiskt var min fiende. Vi hade varit 'vänner' sedan i början av klass 2. Hon bodde på samma ort som mig, var lika gammal som mig. Det var ett komplicerat förhållande vi hade. i klass 3, hade jag köpt ett bästis armband till henne och mig, som hörde ihop. När vi bara någon dag senare hade bråkat, hade hon redan gjort sönder det armbandet. En annan gång, när jag åkte förbi med bil utanför hennes bostad, såg jag hennes mamma stå och röka.

"Lögnare"

Jag bråkade med mina tankar över att inte berätta det, för att den kompisen hade sagt till mig att hennes mamma röker inte. Men jag berättade. Det första hon kallade mig var "lögnare." Vi pratade inte med varandra på över 3 veckor. Sen en dag gick jag till henne och sa "förlåt, jag såg nog fel. Det var inte din mamma" (trots att det var det..) och hon förlät mig och vi blev vänner igen.

"Hot, om jag inte kom till skolan"

När vi gick i högstadiet, och jag var frånvarande i veckor (p.g.a trakasserierna)

så skrev hon till mig på msn en massa elaka saker för att få mig komma till skolan.

Saker som "Kom till skolan!! Var inte en mes kom nu" och när jag sa "Nej, jag vill inte.."

så eskalerade samtalet mer hotfullare. "Om du inte kommer hit så tar jag med mig 'R' (min mobbare)

till ditt hus efter skolan och ringer på din dörr" jag stängde ner msn. Det blev så som hon sa.

"Mobbaren stod utanför min dörr"

Det ringde på dörren, och där stod hon med 'R'. Kommer inte ihåg vad dem sa, men det var inte snälla saker. Jag sa hejdå och stängde dörren. Efter det fortsatte hon att trakassera mig på msn.

När jag väl kommit till skolan, så var hon med mig en liten stund, för att senare säga till mig "kan du gå undan lite, jag ska vara med dem där borta nu" och så tittar jag åt det hållet hon gick till. Där står dem så kallade 'coola tjejgänget'. Så där stod jag ensam i korridoren, resten av rasten. Började bli van med detta, och sa bara "ja, gå du..jag går och gör något..annat" och då började jag skolka igen, för nu ville inte ens min enda vän umgås med mig. För jag var inte cool nog för henne.

"Blev livrädd och grät" - fick skratt över hur löjlig jag var.

En helgnatt när jag sitter i min pappas kontor vid hans dator, så hör jag hur det knackar på fönsterrutan bakom mig. Jag fick kalla kårar och började skrika och gråta. Blev jätte rädd och sprang och lade mig på golvet i tårar. Mina föräldrar sprang nerför trappan och var oroliga "Vad är det som hänt!?"

och med gråt i halsen säger jag "Det knackade på rutan!! Jätte hårt!...". Jag ställer mig upp och drar isär gardinerna för att kolla. Då ser jag min 'vän' och några andra springa iväg bortför vägen på våran gata.

När jag sen mötte henne i skolan, så såg jag på henne med en tom blick. "Varför gjorde du så?"

Hon såg på mig och flinade "Det var ju roligt, du var rolig som tog det på sånt fullt allvar. Haha, du skrek VAD VAR DET!! BUWÄÄH MAMMA!! PAPPA!! Det var ju skitkul hur löjligt det var"

Jag hade sådan lust att smälla till henne. Bara den gången. Men jag gjorde det inte. (ångrar det)

Gick bara därifrån medans hon och två andra tjejkompisar skrattade.

Det finns så mycket annat på ytan som jag inte berättat. Får bli någon annan gång.

"9 år senare - Väljer att gå i skolan igen"

Nu idag, har jag valt att gå i skolan igen. Jag blir inte mobbad eller trakasserad längre.

Jag mår bättre med mig själv och har vänner nu som bryr sig. Den där 'vännen' jag hade

är inte längre min vän. Har inte hört av henne på över 2 år snart. (hon brukade gå förbi mitt hus och snacka ibland.) Jag har en pojkvän, som också är min sambo. Vi har en katt tillsammans. Jag har en bästa vän som jag tycker om mycket, vi har aldrig träffats, men känt henne via datorn i några år nu. Vi delar samma intressen och har alltid roligt att skriva med henne. En av mina mål är att åka upp och träffa henne.

Jag kan kalla mig själv för kämpe.

Jag kom över mobbningen.